Mitt leende jag har på läpparna är som ett plåster för att inte visa mina iskalla tårar! 

Jag känner att svagheten vinner om och om igen, ingenting går uppåt och oavsett om solen lyser på ens bleka kind så vet man att solen värmer och varar inte för evigt.

Man har gett upp och slutat fokusera på små saker som kan göra dig det mista glad men när du möter dina vänner eller din familj så vet du att du har det där leendet som får dig att se glad ut men du vet att det är din falskhet för ingen ska komma för nära inpå livet.

Hur kan det vara så svårt att kunna förstå ett leende om det är äkta om du inte kollar dom i ögonen samtidigt ? 

  Nathalie!